"Save the Cat" är ett koncept skapat av Blake Snyder för att beskriva hur man gör sin karaktär engagerande. Det finns mycket missförstånd kring vad "save the cat" egentligen betyder. Många tror att "save the cat" bara innebär att ha en sympatisk karaktär som räddar en katt, så att vi vet att de är de goda. Men detta är bara ett sätt att göra en karaktär engagerande.

I boken "Save the Cat" går Blake Snyder igenom många andra sätt att göra en karaktär engagerande utan att de behöver vara sympatiska. Till exempel:

1. Kompetens: Vi människor gillar att se människor som är bra på sitt jobb.
2. Förtryck: Du kan skapa en antihjälte som inte är särskilt sympatisk, men som är svårt förtryckt av någon ännu värre.
3. Humor: En karaktär med bra humor är något de flesta människor uppskattar.
4. Vänlighet: En vänlig handling, som det bokstavliga "rädda katten", kan bygga empati mellan karaktären och läsaren.

Syftet med dessa saker är att bygga empati mellan karaktären och läsaren. Om läsaren inte kan bygga empati för karaktären, kommer det inte finnas något intresse för berättelsen. Varje berättelse behöver en karaktär som läsaren bryr sig om från början, vilket är varför jag placerar "save the cat" i S-kategorin.

Oft i början av varje berättelse finns det ett ögonblick där karaktären inser att om de förblir som de är, kommer de inte få det bra och de kommer att uppleva någon form av död - antingen fysisk, bokstavlig död för dem själva eller döden av en närstående, eller kanske något som inte är bokstavlig död men kan vara ekonomisk död, social död eller en mental/känslomässig död.

Det måste finnas denna insikt tidigt på att det finns något som, om karaktären inte förändras, om de inte överger sin brist, om de inte går utanför sin komfortzon och lämnar sin vanliga värld, kommer de att till slut uppleva någon form av död. Denna "antydan om död" är vad vi vill att karaktären ska övervinna.

Detta är en lite mer avancerad teknik, eftersom det är något som kanske inte syns i enklare eller mer raka berättelser som barnböcker. Men det är ett viktigt element som hjälper till att driva karaktärens utveckling och den ökande spänningen i handlingen.

Av dessa skäl placerar jag "antydan om död" i C-kategorin i min rangordning av handlingselement. Det är ett viktigt verktyg, men inte lika universellt nödvändigt som vissa av toppkategorierna.

Den utlösande händelsen är extremt universell i berättande. Den kallas också "Äventyrskallelset". Det finns många andra namn för den, inklusive genrespecifika namn - inom romantikgenren kallas den till exempel "meet cute" där de två karaktärerna möts för första gången.

Den utlösande händelsen är förmodligen det mest universellt accepterade ögonblicket i berättande, förutom kanske klimax. Den utlösande händelsen är en väsentlig del av berättande även på scennivå - varje enskild scen bör ha en mindre utlösande händelse som får scenen igång och startar konflikten. Om det inte finns någon konflikt i en scen, bör den scenen inte skrivas, för utan konflikt finns det ingen berättelse.

Av dessa skäl är den utlösande händelsen ett av de mest kritiska ögonblicken i en berättelse. Det är ögonblicket när konflikten verkligen accelererar och sätts i rörelse. Ibland kan den utlösande händelsen inträffa så tidigt som på första sidan, vilket är varför jag placerar den i S-kategorin - den högsta kategorin, reserverad för de mest väsentliga och universella handlingselementen.

Den första handlingspunkten är i princip ögonblicket för övergången mellan Akt Ett och Akt Två. Detta är ögonblicket där karaktären, efter att ha gått igenom den utlösande händelsen och andra tidigare händelser, kommer att förflytta sig från sin gamla, bekväma värld till en ny, obekant värld utanför sin komfortzon.

Denna övergångspunkt kan vara avgörande för karaktären, och det är här som konflikten verkligen börjar att accelerera. Berättelsen börjar ta fart när premissens löfte uppenbaras.

Den första handlingspunkten är en väsentlig del av den ökande handlingen och den ökande spänningen genom hela berättelsen. Det är en avgörande vändpunkt som accelererar den övergripande handlingen. Av dessa skäl placerar jag den första handlingspunkten i A-kategorin, eftersom den är ett mycket viktigt handlingselement.

B-berättelsen är ett ögonblick i den första delen av den andra akten där karaktären får en glimt av vad de behöver förändra. Vi har redan fått en glimt av detta tidigare i början när temat introduceras eller med den inledande bilden, liksom allt vi har pratat om när det gäller att vägra kallelsen. Vägran av kallelsen grundar sig i stort sett vanligtvis i det som karaktären är ovillig att ge upp.

Det brukar finnas en scen som vanligtvis involverar en kärleksintresse, en sidokaraktär eller mentorkaraktären som verkligen tar sig tid att prata med protagonisten och ge dem information. Vanligtvis finns det något som säger dem att de faktiskt behöver förändra vissa saker hos sig själva. Det kanske inte är lika direkt som det, men det är i princip vad B-berättelsen är.

Det är ett viktigt ögonblick för att verkligen utforska berättelsens tema. Denna scen är en av några genom berättelsen som verkligen fördjupar sig i det centrala temat. Det är dock inte en som jag skulle behålla om jag gjorde en kortare berättelse, men den är ändå viktig, vilket är varför jag skulle placera den här i A-kategorin. Du kommer att se ett mönster som utvecklas bland A-kategorialternativen - de är alla mycket karaktärsutvecklingsrelaterade, vilket är varför jag rankar dem så högt.

Den första kniptången är ett avgörande ögonblick i berättelsen där protagonisten står inför ökad press och brådska. Detta är en punkt där konflikten börjar öka, och antagonisten börjar närma sig protagonisten.

Efter att den utlösande händelsen startat huvudkonflikten, lägger den första kniptången till ett nytt lager av spänning. Något händer som höjer insatserna och tvingar protagonisten att vidta mer avgörande åtgärder. Detta kan vara:

• Ett nytt hot eller hinder som protagonisten måste övervinna
• Att antagonisten gör ett djärvt drag som sätter protagonisten på defensiven
• En tidsfrist eller tidspress som protagonisten måste reagera på

Den första kniptången är en del av den ökande handlingen, som leder fram till midtpunkten och den slutliga klimax. Det är en punkt där berättelsen börjar öka i momentum, och protagonisten kan inte längre passivt reagera på händelser. De måste bli mer proaktiva i att förfölja sitt mål och övervinna antagonistens ansträngningar.

Men även om den inte är lika väsentlig som den utlösande händelsen eller klimax, är den första kniptången ett viktigt strukturellt element som hjälper till att upprätthålla den narrativa spänningen och framåtrörelsen. Det är en vanlig funktion i många framgångsrika berättelser över olika genrer och medium.

Midtpunkten är ett avgörande ögonblick i berättelsen, ofta precis i mitten av narrativet. Detta är vändpunkten där karaktären har ännu en "antydan om död"-ögonblick, där de inser att om de inte gör en förändring, kommer allt att falla samman.

Även i mer handlingsorienterade berättelser som inte har en stark karaktärsbåge, är midtpunkten ett ögonblick av självreflektion där karaktären upplever någon form av förändring som vänder utvecklingen åt det ena eller andra hållet. Det brukar finnas en falsk seger eller ett falskt nederlag vid denna punkt.

Midtpunkten är vändpunkten där protagonisten börjar skifta från att vara reaktiv till att bli mer proaktiv, vidta åtgärder för att försöka lösa konflikten. Det är en avgörande punkt som markerar övergången från berättelsens första hälft till den andra.

På grund av midtpunktens betydelse för att driva den ökande handlingen och spänningen i berättelsen, placerar jag den i S-kategorin, de mest avgörande handlingselementen som bör finnas i varje framgångsrik berättelse.

Den andra kniptången är ett annat ögonblick där karaktärerna utsätts för ökad press och konflikten förstärks. Den kommer efter "de onda närmar sig"-avsnittet, där antagonisten har tagit ett mer proaktivt grepp om protagonisten.

Denna andra kniptång liknar den första kniptången, men är ännu mer allvarlig. Karaktärerna står inför en ännu större utmaning, och insatserna är högre. Det kan handla om en bokstavlig strid eller en mer intern, bildlig kamp.

Syftet med den andra kniptången är att fortsätta bygga upp den ökande spänningen och konflikten, driva protagonisten till sina gränser innan den avgörande slutliga konfrontationen. Det är en annan avgörande vändpunkt som tvingar karaktären att gräva djupare och fatta svåra beslut.

Men även om den inte är lika universellt väsentlig som vissa av de andra handlingspunkterna, är den andra kniptången en viktig del av berättelsens ökande handling och ökande insatser. Jag har placerat den på samma nivå som den första kniptången, i A-kategorin, eftersom den fyller en liknande funktion i att öka konflikten och pressen på protagonisten.

"Allt är förlorat"-ögonblicket

"Allt är förlorat"-ögonblicket är en avgörande vändpunkt i en berättelse där protagonisten står inför sin mörkaste stund. Detta är ögonblicket där allt verkar ha fallit samman, och karaktären lämnas med en fullständig känsla av hopplöshet och nederlag.

Detta ögonblick föregås ofta av "De onda närmar sig"-sekvensen, där antagonisten får övertaget och protagonisten kämpar för att överleva. "Allt är förlorat"-ögonblicket tar detta ett steg längre, och lämnar karaktären utan någon tydlig väg framåt.

Några nyckelkaraktäristika för "Allt är förlorat"-ögonblicket:

• Det representerar protagonistens lägsta punkt, där all hopp verkar förlorat.
• Det tvingar karaktären att konfrontera sina djupaste rädslor och svagheter.
• Det är ett ögonblick av uppgörelse, där karaktären måste besluta sig för att ge upp eller hitta styrkan att fortsätta.
• Det är en vändpunkt som leder upp till berättelsens klimaktiska sista akt.

"Allt är förlorat"-ögonblicket är en väsentlig handlingspunkt som skapar intensiv dramatik och höjer insatserna för protagonisten. Genom att utsätta karaktären för denna smältdegel möjliggörs en kraftfull karaktärsutveckling och transformation i den sista akten.

Men även om inte varje berättelse har ett tydligt "Allt är förlorat"-ögonblick, är det ett mycket effektivt verktyg för att skapa en gripande narrativ båge. När det används på ett effektivt sätt kan det göra protagonistens slutliga triumf ännu mer tillfredsställande och meningsfull för publiken.

"Ge upp"-ögonblicket är en avgörande handlingspunkt som ofta åtföljer "Allt är förlorat"-ögonblicket. Efter att karaktären upplevt det förödande "Allt är förlorat"-ögonblicket där allt verkar hopplöst, visar "ge upp"-ögonblicket karaktärens inre konflikt och hur djupt nederlaget påverkar dem.

Detta är en tid när karaktären kan känna sig fullständigt besegrad, och vilja ge upp på sitt mål eller uppdrag. De kan uttrycka känslor av förtvivlan, hopplöshet eller en förlust av vilja att fortsätta. Denna lägsta punkt för karaktären är en viktig del av deras känslomässiga resa och karaktärsutveckling.

"Ge upp"-ögonblicket tjänar till att öka dramatiken och spänningen, vilket gör karaktärens slutliga triumf ännu mer meningsfull. Det visar utmaningens omfattning och den personliga kamp de måste övervinna.

Denna handlingspunkt följs ofta av ett "pepsnack" från en mentor eller allierad, vilket hjälper karaktären att återfå sin beslutsamhet och motivation att fortsätta kämpa. Kontrasten mellan karaktärens ögonblick av kapitulation och deras slutliga uthållighet är en kraftfull berättarteknisk enhet.

Att inkludera "ge upp"-ögonblicket är ett effektivt sätt att skapa en engagerande karaktärsbåge och höja insatserna för den klimaktiska konfrontationen. Det visar djupet i karaktärens inre kval och gör deras slutliga framgång eller transformation ännu mer påtaglig för läsaren eller tittaren.

Detta är ett avgörande ögonblick där en karaktär, vanligtvis mentorn eller kärleksintresset eller en annan stödkaraktär som har varit med på resan, erbjuder protagonisten ett pepsnack. Detta gör att karaktären kan komma över sig själv och komma igång igen efter "Allt är förlorat"-ögonblicket.

Pepsnacket är ett mycket viktigt ögonblick, eftersom det ger protagonisten den motivation och uppmuntran de behöver för att möta den slutliga utmaningen mot antagonisten. Det är ett ögonblick av yttre påverkan som hjälper karaktären att övervinna sina inre strider och tvivel.

Utan detta pepsnack kan protagonisten förbli fast i sitt "ge upp"-tillstånd, oförmögen att samla mod nog att gripa svärdet och ta sig an den slutliga striden. Pepsnacket är vad som återsänder karaktärens beslutsamhet och ger dem styrkan att gå vidare.

Detta är en vanlig och väsentlig handlingspunkt